Jag satt och läste en saga om en häxa för min dotterdotter Malin. Hon var ca 5 år. Plötsligt stelnade hon till och stirrade på mina tofflor. De var likadana som häxans! ”Ja” sa jag, ”ibland blir jag en häxa även jag. Men du skulle träffa min väninna, som är en riktig häxa. Hon bor i en gammal stuga i skogen. I sommar kan vi gå och se om hon är hemma. Men hon är mycket blyg och rädd för främmande människor. Så när hon ser någon som hon inte känner, gör hon både sig själv och stugan osynliga. Men när hon  inte är hemma syns stugan.
Hela vintern fick jag svara på frågor om hur det såg ut i stugan,vilka gardiner, möbler, dukar, mm som fanns i stugan. Vad gjorde hon, vad åt hon, hade hon en katt eller något annat djur?
Så kom sommaren och vi packade Malins väska med äpplen. Hennes lillebror Nicklas skulle också följa med. Vi vandrade iväg , glada i hågen och spända på om häxan skulle vara hemma.Så plötsligt stod stugan där! Båda barnen skrek av rädsla, de hade aldrig trott att häxan verkligen fanns. Jag fick trösta dem med att eftersom stugan stod där, så var hon ju inte hemma. Till slut lugnade de sig och vi kunde äta upp äpplena och traska hem.
Stina Behm

Varje dag sedan början av40-talet cyklade  någon av mina syskon eller jag till Fredrikssons gård för att hämta mjölk vid kvällsmjölkningen. Korna gick i skogen mot stångmossen och Astrid gick dit med handkärra för att mjölka. Korna stod och väntade vid grinden mot den första åkern.Efter mjölkningen drog Astrid den tunga kärran med mjölkflaskorna hem till gården för att sila och kyla mjölken. Vi hämtade 2 eller 3 liter var dag. Vår mor gjorde filbunkar som stod i köksfönstret för att stelna. Eftersom korna gick i skogen och åt tätört som växte där blev filbunkarna som långfil. Resten av mjölken hälldes i stora djupa fat för att grädden skulle skummas.
Min syster Kerstin lärde sig mjölka och fick av Georg ett ” mjölkningsintyg” som till hennes stora sorg förkommit.
En sommar ”fick” jag av Georg och Astrid en nyfödd kalv,som jag döpte till Stjärna. Jag lekte med henne hela den sommaren och kunde sedan följa henne från kviga till ko med ny kalv varje år.
När jag var helt liten lyfte Georg upp mig på sin stora ardenner Grålle. Jag fick rida hem hästen efter arbetet på åkern. Jag var överlycklig och har aldrig glömt denna första ritt. Den inledde att jag efter några år kunde tjata mig till att få börja rida, vilket jag sedan gjort från och till fram till 60-årsåldern. Georg hade även en annan brun häst med bläs, kallad Bläsen. Han var min favorit och snällare än Grålle.
Dagboksutdrag- Söndagen 28 juli 1957
”Fest på kvällen hos Fredrikssons. Jättegoda kakor. Fullt med folk. David fyllde 75 år i går.”
Minnen från kalaset
Till höger in från farstun fanns ett ”finrum” med gamla möbler och vackra gardiner. Mitt på golvet stod ett stort bord fyllt med bullfat, kakfat och tårtfat. Runt väggarna stod stolar med finklädda människor, mörk kostym på männen och blommiga sommarklänningar på kvinnorna. Jag var där tillsammans med

Astrid, Georg och David Fredriksson Södergården 1959

mina föräldrar.
I köket var jag ofta och drack saft tillsammans med Georg och Astrid efter deras arbete. Mycket tid tillbringade jag hos dem utan att de någonsin var irriterade på att ha en liten unge hängandes efter sig.
Mina föräldrar var goda vänner med Georg, Astrid och deras far David. De gjorde många utflykter tillsammans med vår eka med Archimedessnurra.
Stina Behm

I höstas var Stina och Bitte ute och fotodokumenterade Uppvedas jaktstugor. Dom bör vara byggda på 50-60-talen  och är lite ”bedagade” åtminstonde två av dem.

Östergårdens avlägsna jaktstuga